Jag sitter på tåget hem från en maxad Stockholmshelg, fylld med gränslös inspiration, pepp, systerskap, kärlek, glädje, förväntan och mer eller mindre tusen andra överväldigande känslor, som jag knappt vet hur jag ska hantera. Jag känner mig mållös, och vet inte helt vart jag ska börja, eller hur jag ska formulera det hela i begripliga ordföljder. Bara att jag måste försöka. 

 

Maktsalongen är en helt otrolig organisation med en så mäktig bakgrund. Jag stärks så av interaktioner med andra starka kvinnor, och än mer när vi enas, samarbetar och lyfter varann. Att då få vara en del av en organisation som sysslar med exakt detta: att bidra med en plattform, ett tryggt rum och en plats för kvinnor att lära sig av varandra och dela erfarenheter från livet i allmänhet, men kanske främst från arbetssammanhang och civilsamhället… Jag tror att jag bäst kan beskriva känslan med programledaren Nadines ord; ”Det kändes som att jag hade en sköld omkring mig. Som att när jag gick på gatan hade jag alla mina systrar bakom mig, som en sköld som skyddade mig mot omvärlden.”

 

Mot slutet av eftermiddagen idag, efter att ha blivit pumpad med så mycket intryck och girl power under loppet av två dagar än jag någonsin tidigare upplevt, kände jag mig genuint rörd. In i själen. Vi stod alla i en ring och skulle checka ut för dagen och helgen. Alla delade en liten mening eller två som ett litet tack, som en utvärdering och kortare sammanfattning. Försöka sätta ord på känslan där och då. Den ena beskrivningen lika vacker som den andra. Och jag tog mod till mig och sa precis vad jag kände.

 

Att när jag sökte till Maktsalongens mentorskapsprogram gjorde jag det för många anledningar. Men någonting som slog mig så ofta när jag jobbade med min ansökan var hur stort jag kände att mitt behov hade varit att ha en mentor under det gångna året. 2017 var ett år där jag blev sviken och illa behandlad av inte enbart föreningen jag var engagerad i, men också på mitt jobb av en chef jag kände förtroende för. I dessa stunder kände jag mig oerhört utsatt, men framför allt väldigt, väldigt ensam. Det var läskigt och utlämnande att prata om det jag hade varit med om och det som hände med de andra i föreningen. Det var jobbigt och skamligt att prata med kollegorna som ju fortfarande var kvar, och hade helt annan uppfattning av såväl chefen som chefens uppfattning av mig. Det var svårt att gå vidare på egen hand, utan att få prata ut, reda ut, bearbeta och låta det få vara en process. Jag tvingades resa mig ganska snabbt, och tränga undan allt det jobbiga. Ska jag vara helt ärlig hade jag nog inte tagit studieuppehåll om det inte vore för dessa händelserna, och det jobbiga inom mig som de lockade fram.

 

Jag beskrev det som att jag, när jag skickade in ansökan och vidare blev antagen, såg det som att jag skickade 2017-års Sigrid ett brev. Ni vet så där som många när de blir intervjuade eller skriver memoarer brukar uttrycka det, saker de hade velat säga till sitt yngre jag? Till Sigrid 20-21 år gammal år 2017 hade jag velat säga: ”Andas. Kom ihåg att du är bra. Kom ihåg att du har värde. Kom ihåg att du är helt jävla fantastisk och att de har så jävla fel. Att problemet ligger hos dem. Låt dig inte förminskas. Låt dig inte förtryckas. Hjälp kommer. Stöd kommer. Om än lite sent, bara."

 

Situationerna och de allra jobbigaste stunderna som det gångna året medförde, har stärkt mig. Helt otroligt mycket, om jag ska vara ärlig. Så för det är jag väl tacksam, antar jag. Till viss del. För att se ljuset i allt det mörka. Men när jag tänker tillbaka inser jag hur värdefullt det hade varit om jag då hade haft den här plattformen. Den där skölden. Alla mina systrars stöd i ryggen, gåendes där bredvid mig på gatan. Gåendes där bredvid mig genom livet. Slippa kämpa själv. Slippa känna ensamheten. För ensam är inte starkast. Tillsammans är vi starkare.

 

Wow, vad jag är glad att få vara en del av den här organisationen, rörelsen, plattformen. Att få vara en av personerna i det här rummet. I den här gruppen. Wow, vad jag är glad att få vara en del av Maktsalongen, systerskapet och mentorskapsprogrammet. Nej, förresten. Inte glad, lycklig! Eller nä, stryk det. Lycklig är inte tillräckligt. Euforisk. Eller någon annan ofattbar, obeskrivlig, Maktsalong-ig helt-omöjlig-att-förklara-i-än-uppfunna-ord-känsla. Ungefär, så. Fast ännu mer. Och gånger tusen.