Detta har varit en så sjukt tuff vecka. Eller okej, när jag säger vecka tänker jag med start i lördags fram tills nu, eftersom jag varit i Lund hela denna tiden. Lördagen var rätt så kul, faktiskt - så "veckan" började bra. Vi körde catering på jobbet så istället för att befinna oss i lokalerna på Grand, fick vi vara i det här helt makalöst vackra huset i Falsterbo!
Wow. Att det här en gång i tiden var en pizzeria är verkligen ett minne blott. Så fint.
Det är så galet vackert! Att få gå klädd som en pingvin hela kvällen var också ganska kul om jag ska vara ärlig, haha. På Grand har vi annars alltid en svart jacka med guldknappar och flätade axeldetaljer i guld som blir så sjukt varm, och särskilt i sommarvärmen. Så en vit skjorta med fluga var en rolig omväxling! Kände mig lite proffsigare, på något vis. Det jobbiga var dock att jag började jobbpasset strax innan kl. 13 och slutade först omkring två på natten, men sen skulle vi ju köra tillbaka till Lund också. Och så hade jag ju såklart ett morgonpass som började 9.00. Aja, tänkte jag, satte alarmet på halv åtta för att säkerställa att jag kom upp i tid, släckte lampan och somnade.
När jag vaknade var klockan 10.57. Alarmet var endast på vibration, och mobilen hade under natten ramlat ner från nattduksbordet till den fluffiga mattan. Jag hade inte hört någonting.
Jag tror aldrig jag har haft sådan panik i mitt liv någonsin. Jag är personen som alltid är i tid och som aldrig, aldrig någonsin försover sig. Jag ringde mamma och grät i telefonen, slog sedan numret till hotellets reception (eftersom jag inte har min chefs mobilnummer), meddelade att jag försovit mig och skyndade mig allt jag hade och bad receptionisten att meddela till min chef hur ledsen jag var. Sen försökte jag torka tårarna för att kunna få på lite maskara på de blöta fransarna, ignorerade finnarna jag hoppades ingen skulle lägga märke till och sprang till bussen. Som såklart skulle bussen, av alla dagar i veckan när den annars går tre minuter tidigt, vara fem minuter sen.
Jag kom till jobbet nästan tre timmar sent. Fy vad dåligt jag mådde.
På kvällen fick jag min mens, typ 4 veckor sent. Jag har haft oregelbunden mens ända sedan jag gick av mina p-piller i februari, men borde ha fått mensen i början av juli. Istället fick jag den nu. Och med den kom den värsta mensvärken jag haft på många år. När jag har mens får jag ofta också bedrövlig migrän. Och allt detta i takt med att jag under måndagen blev förkyld. Mitt immunförsvar alltså... Så jobbpassen tisdag och onsdag, i högljudda fyllda salar med 175 konferensgäster, var i ärlighetens namn ett helvete. Med menssmärtor out of this world i ländryggen och buken, magsmärtor från stress (hello, du årliga magkatarr) och en migrän så intensiv att den medförde svindel och suddighet för ögonen. Fy, jag trodde stundvis jag skulle svimma rakt ner på ett av de fint dukade borden.
Men jag var för lojal för att gå hem. Dessutom var vi redan med mig inkluderad underbemannade. Jag kunde inte gå hem. Så jag gjorde så gott jag kunde under 13-timmars passet i tisdags och lunchpasset i onsdags. Och nu ligger jag här, känner hur halsflussen är på väg och snuvan blir värre. Tack och lov har mensvärken börjat avta och migränen likaså men i går när jag kom hem från jobbet trodde jag helt ärligt att jag behövde åka in till sjukhuset, så ont jag hade. Jag tog två av mina tabletter mot mensvärk och två Ipren och däckade ett par timmar.
Jag hoppas verkligen att jag mår bättre imorgon, eftersom jag och Modesty planerat en heldag ihop. Planen sedan början av sommaren var att vi skulle ta tåget över till Köpenhamn men eftersom vädret inte ser så kul ut tar jag istället tåget till henne i Helsingborg och vi möts upp för lunch och sedan bio på kvällen. Ska bli så kul, och nog bättre för mig med en dag i ett lugnare tempo.
Nu ska jag försöka få i mig lite mat, trots illamåendet och den ömma halsen (ni som haft halsfluss vet precis vad jag menar), och sedan låta kroppen sova. Hoppas ni haft en bättre "vecka" än jag. Och ja, nu ska jag sluta låta så deppig haha. Vi hörs, puss.
