Ibland behöver vi förändring. Ibland vet vi inte ens att vi behöver det. Ibland hamnar vi så fullständig i fas med livets rutin att vi inte ens märker att vi egentligen inte är helt lyckliga med hur vardagen ser ut. Men när vi tillåter oss själva att ta ett steg tillbaka, tänka efter, få lite distans och tid för reflektion, kan det här vara precis det vi inser.
Förra veckan när jag vandrade Visbys gator i ett hav av människor, insåg jag precis detta. Jag mötte så många inspirerande, fantastiska unga människor som gör så mycket roligt med sina liv. De ser möjligheterna komma deras väg och tar dem. Och det fick mig att fundera. Vad har jag gjort egentligen? Jag har varken rest eller haft ett mer stabilt heltidsjobb, sysslat med någon som verkligen drivit mig. Jag har aldrig tagit en risk som att hoppa på ett plan och spendera en sommar vandrandes ensam i Indien, planera för en två-årig lång jorden runt-resa och berätta för allt och alla för att sedan 4 månader senare inse att det inte var för mig och åka hem igen, ta ett FN-uppdrag för en ungdomsorganisation och se vart den vägen leder, ta ett jobb hos min förebild och en kort tid senare bli en av Sveriges yngsta chefer vid 21 års ålder.
Alla dessa exempel är på vänner och bekanta i min närhet som jag avundas. För vad har jag gjort de senaste åren? Jag har studerat. Och även om det har gett mig otroligt mycket, både personligt och akademiskt, känns det som att jag just nu behöver något mer. Min vardag där i korridoren i Lund är inte riktigt nog. Jag behöver något mer. Jag behöver göra någonting annat och sluta värdera mig själv utifrån betygen jag får och försöka släppa den oerhörda konstanta stress som studentlivet tycks för mig medföra. Den stress som bidrar med en daglig spänningshuvudvärk, sammanbitna käkar, stel nacke och alltid upphöjda axlar.
Vart är jag på väg, då? Vart vill jag ta vägen, vad vill jag göra? Vart ska detta äventyr ta mig?
Det är än obestämt. Men jag känner redan ett helt annat lugn, bara efter att ha börjat tänka på alla möjligheter jag har. Jag andas mer och känner mig mer avslappnad, trots att jag inte än vet vart vägarna i höst kommer att bära. Och vet ni vad? Jag känner mig helt plötsligt min ålder, något jag inte gjort på väldigt länge. Hela mitt liv har jag gjort exakt vad som förväntats av mig och lidit av det jag kallar "duktig flicka"-syndrom. Alltid sikta mot de allra högsta betygen för allt under är ett misslyckande ("du kunde ju alltid gjort mer"), endast göra saker vid sidan av som gynnar CV:t för annars kommer arbetsgivarna att ifrågasätta, börja studera direkt eftersom det är det vettiga valet. Resa, tänkte jag, det har jag ju tid för senare. Men när är senare?
Just nu känner jag bara en sak: f*ck CV:t.
Jag har redan i mångas ögon ett glänsande CV, och ska jag vara ärlig är jag så fruktansvärt trött på att bekymra mig över vad som står där. Det är utmattande att leva så, och särskilt när jag bara är 21 år. Det är nu jag ska göra misstag. Inte gömma mig från risken att göra dem. Det är nu jag ska ta risker. Inte undvika dem. Det är nu jag ska göra precis det som jag känner för, vill och kan med det jag har. Inte ta det bekväma, mer lättillgängliga valet i rädsla för det okända.
Det är nu jag ska leva. På riktigt. Så här kommer ett vykort från mitt framtida äventyr, bortom träden, bortom sjön, bortom det som ögat kan nå. Och på det står: "Ta risken, ta chansen. Se vart vägen leder. Jag lovar - du kommer inte ångra dig."
