"Jag är på studieuppehåll." Det känns fortfarande så konstigt att säga det. Nästan som att jag säger det skamset? Som att det är något fel med det. Något jag behöver ursäkta, eller förklara. Varför är det så? Varför känner jag så?
Är det för att jag förväntades, så väl av mig själv som av andra, göra något mer intressant? Först sökte jag det där coola jobbet i Lund. Sen var planen att åka som au pair till USA. Sen att jobba och spara ihop pengar och resa runt i norra Sverige. Sen att tågluffa genom Europa.
Sen sket sig jobbet. Sen sket sig back-up jobbet. Och sen sket sig lägenheten i hamnen.
Så vad nu?
Fan, vad jag saknar det här älskvärda rummet alltså. Min fina oas på Delfi i Lund. Mitt fina lilla korridorrum i BC3-korren på Magistratsvägen 55. Det överinredda rummet med den stora tavelväggen. Rummet där allt fick plats. Rummet som var så fint.
Bilder från vårterminen & mitt korridorsrum i Lund
I dag spenderade jag dagen med lite vänner i Lund. Vi fikade och snackade i ett par timmar. Sen när alla skulle skiljas åt kändes det så fruktansvärt konstigt. Konstigt att jag inte gick och låste upp cykeln jag parkerat på andra sidan vägen och påbörjade mördarbacken mot Norra Fäladen. Konstigt att jag istället behövde kolla upp tågtiderna, vänta 17 minuter på centralstationen i regnet och sitta på tåget i en timme och sex minuter, bli hämtad på stationen och sitta i bilen i ytterligare dryga tjugo minuter för att sedan komma hem till föräldrarnas hus och landa i gästrummet. För mitt sovrum är ju sedan drygt två år tillbaka, när jag först flyttade hemifrån, numera en matsal.
Vad gör jag här, tillbaka hemma? Hemmet som inte ens är hemma längre. Staden jag ikväll reste ifrån är ju mitt hem. Varför är jag inte där? Vad var poängen med allt? Poängen med att packa ihop mitt älskade Lundaliv och försvinna hit. Försvinna, vart?
Det känns som att jag lever två olika liv. Ett liv här och ett liv där. Men jag är mest mig själv när jag kliver av tåget i staden jag hör hemma. Får gå längs gatorna jag kan så väl. Sitta på caféerna jag är stammis på. Hänga på nationen jag känner till så väl.
Det är ju där jag hör hemma. Ändå känner jag mig numera som en främling i staden. I min stad. I mitt Lund.
Jag vill tillbaka. Tillbaka till min korridor. Tillbaka till föreläsningssalarna. Tillbaka till tentaångest, billig nationsöl och konstant opumpade cykeldäck. Tillbaka till människorna.
Ta mig tillbaks.
